linnvikberg

Sovdosen jag fick var två intramuskulära injektioner en med bricanyl och en med morfin men jag sov dock endast två timmar och vaknade sen med värkar var 6:e minut ungefär.. men morfinet hade nog ändå tagit udden av de värsta smärtan. Bricanylen skulle som jag förstod avstanna värkarna.. men de gjorde mig endast supertorr i munnen..biverkningar. Efter en inte alltför skön natt var det dax att ta sig över till förlossningen på morgonen vid ca halv nio. Då gjorde värkarna riktigt ont och jag var tvungen andas igenom dem. Väl på förlossningen väntade de vanliga kontrollerna och nu "vågade" de kolla hur öppen tappen var. Något dom hade unvikit tidigare på grund av vattenavgången. Då hade det endast öppnats 1 cm till.. ynkligt efter en hel natt med värkar. Men eftersom jag ändå var 4 cm öppen fick hon dit en liten scalp-elektrod på Emils huvud för att kunna följa hans hjärtfrekvens. Så fick jag ligga med Ctg-kurvan och ett antibiotika dropp (pga min 39 gradiga feber. Jag hade ingen smärtlindring till första tiden på förlossningsrummet utan andades bara genom värkarna. Vid klockan halv 11 så kopplar barnmorskan på ett värkstimulerande oxycontindropp och hon erbjuder mig smärtlindring. Jag sa att jag gärna tar emot de som erbjuds. När sammandragningarna gick upp i 100 kunde jag inte annat än andas och nypa Tomas hårt i handen. Hon ringde och ordnade så jag skulle få en epidural (ryggmärgsbedövning). Fick inte prova lustgasen i väntan.. hon tyckte väl att jag andades så bra under värkarna...lite synd så här i efterhand tycker jag, hade varit kul att få testa. ;) När jag fick ryggmärgsbedövningen blev de SÅ SKÖNT! Jag kände av att magen blev hård men ingen smärta.. jag kunde äta, prata och skratta och tillochmed dansa tango när värkarna kom..Fantastiskt! Därefter gick de ganska fort jag åt lunch vandrade lite i korridoren och försökte stå upp så mycket som möjligt. Värkarna kändes av men gjorde inte alls speciellt ont. Vid ca 13.30 känner jag att de börjar trycka på.. kändes precis som att jag var riktigt bajsnödig och de gick som inte hålla emot.. ganska obehaglig känsla. Jag förstod att de måste ha hunnit hända något under dom här tre timmarna och de kändes som att jag skulle vilja börja krysta men jag hade ingen aning om hur öppen jag var, gången innan dom kontrollerade så var jag bara öppen 6 cm. Jag ringde på klockan och in kommer en undersköterska. Jag förklarade hur de kändes och att jag trodde att de var krystvärkar men att de inte gjorde speciellt ont utan mer tryckte på ordentligt neråt. Hon sa att Barnmorskan snart hade tänkt komma in för att kontrollera.. Jag bad henne skynda på och be henne komma snarast. ;) Men OJ såååå långa minuter de var innan de kom.. jag hann bli riktigt arg och irriterad. Då BM ääntligen undersöker tappen igen var jag öppen 10 cm och inga kanter kvar.. De var bara att börja krysta! Men hon skulle gå iväg igen för att hämta en barnmorskestudent som ville vara med vid förlossningen. De visade sig sen att hon snart var klar med sin VUB och var den person som fick ta mest plats och ansvar vid förlossningen.

 

Konstigt nog upplevde jag inte alls att de gjorde nå ont till en början.. de gick hur bra som helst och var bara skönt att få krysta. Det kan jag ju tacka EDA:n för. Jag låg på sidan först men upplevde till en början hur man kände att huvudet åkte in igen efter varje krystvärk. Dom drog även här ner på de värkstimulerande droppet konstigt nog.. det medförde då att jag inte kände av krystvärkarna lika starkt och påtagligt. Det kändes mer som att jag fick ta i för min egen kraft när dom sa att jag hade en sammandragning. Efter ca en halvtimme ökades droppet igen och jag kände återigen krystvärkarna. Jag ligger då på rygg för att BM studenten bättre skulle kunna hålla emot då huvudet börja komma fram. Jag krysta totalt ca 1 timme.. låter länge tycker jag..själv så upplevde jag inte alls att de tog så lång tid. Den sista delen av förlossningen var de absolut värsta.. då huvudet stod långt ner och jag inte fick krysta..  då skulle vävnaden få töja ut så man minskar risken för bristningar. FY vad de sved och brände! Hemsk..jag fick bedövningspray men de sved nästan desto mer upplevde jag. När jag återigen fick börja krysta var de riiiktigt jobbigt. Jag sa riktigt uppgivet med stor inlevelse "NEJ, DE GÅR INTE!" Men alla var så bra och uppmuntrande och peppade mig verkligen till att orka med de sista. Jag fick känna på de lilla håriga huvudet och jag fick ny kraft. Efter några krystvärkar till kom huvudet ut och värken därefter gled kroppen ut. Tårarna rann..smärtan försvann. Jag frågade på en gång "VAD blev de?!" Svaret blev snart ska du få se.. medans de torkade av honom. Jobbiga sekunder.. jag ville ju veta på en gång .. sen får jag vår lilla son upp på min mage. En cool kille som knappt hade nå förändrade hjärtljud under förloppet! En underbar skapelse på 3565 g och 54 cm. De var så häftigt att inte veta vem de var som hade gömt sig i magen, bästa överraskningen någonsin! Den 4 Maj 14:26 föddes Emil och två nya föräldrar. 

 

Sen minns jag inte vilken ordning de tog prov från navelsträngen och jag fick krysta ut moderkakan. Blodprovet togs eftersom att jag har en rh-negativ blodgruppp och Tomas är rh-positiv. Tomas klippte så klart navelsträngen som förövrigt hade en knut på sig(!). Allt gick då riktigt bra.. jag hade inte en tanke på bristningar eller klipp när jag krystade. Jag tänkte att de blir som de blir och dom gör de bästa dem kan av situationen. När dom skulle börja kolla hur de såg ut efteråt.. behövdes bara 1 ynka stygn. Helt otroligt.. efter att ha klämt ut ett huvud på 34,5 cm (om jag nu minns rätt). Kroppen är fantastiskt! Tänk att de kommer ut en helt perfekt, unik frisk liten krabat efter ha skapats under 9 (nästan 10 för min del ;) månader. Så tacksam till Herren min Gud!

 

När vi kommer över på BB sen får vi på en gång veta att Emil är DAT positiv..mer om detta i ett annat inlägg.. detta blev nog så långt. ;D