Som sagt.. Emil var DAT positiv. Det beror på att vi hade olika rhesusfaktor. Jag som är Rh-negativ hade i slutet av graviditeten bildat antikroppar mot Emils blod eftersom han var Rh-positiv. hmm..för alla ni som inte arbetar inom vården ska jag ta de här från början.. här är lite information från 1177 hemsida
Blodet innehåller röda blodkroppar. De kan se lite olika ut hos olika människor, och därför finns en indelning i de olika blodgrupperna A, B, AB och 0 (noll). Dessutom är blodgruppen antingen Rh-positiv, som är vanligast, eller Rh-negativ. Om man är gravid med ett foster som har Rh-positiv blodgrupp och man själv har Rh-negativ blodgrupp kan man bilda antikroppar mot fostrets blod, om överföring av blod sker mellan en själv och fostret. Det kan vara riskfyllt för fostret. Det är ovanligt att det händer, men ibland kan små mängder av fostrets blod passera över till kvinnan. Det kan ske i samband med förlossningen eller om man till exempel gör ett fostervattenprov. Det är bara om man är Rh-negativ och bär ett Rh-positivt foster som man kan bilda sådana antikroppar.
Om blodet överförs i samband med förlossningen spelar det ingen roll för det barn som just har fötts. Om man blir gravid igen kan däremot nästa barn angripas av antikropparna och bli allvarligt sjukt. Om man är Rh-negativ och har fött barn testas därför alltid barnets blodgrupp direkt efter förlossningen genom provtagning av navelsträngsblodet. Om barnet är Rh-positivt får man en spruta med det förebyggande läkemedlet.
När dem tog blodprovet från navelsträngen gjordes ett DAT (Direkt antiglobulin test), de visade på att antikroppar var bundna till de röda blodkroppar. Dessa antikroppar attackerar och förstör bebisens röda blodkroppar, vilket ledde till gulsot i Emils fall. När de röda blodkropparna bryts ner bildas ett ämne som heter bilirubin och det är de ämnet som skapar gulheten i huden.
När bilirubin går ut i blodet därför att levern inte bryter ner det tillräckligt snabbt ger det upphov till en gul hudton. Om ditt barn ser väldigt gult ut kommer man att ta prov för att mäta hur mycket bilirubin som finns i blodet. Om bilirubinvärdet är mycket högt, kan det leda till allvarliga skador på nervsystemet.
Nyföddhetsgulsot är mycket vanligt och går normalt över av sig själv utan behandling, men det är viktigt att bebisen mår bra, är pigg och äter bra. Direkt när vi kom över på BB hade dom svar på att Emil var DAT-postiv och därför besluta dom från en gång att han skulle få stödmatning med ersättning var tredje timme. Eftersom bilirubinämnena i blodet lämnar kroppen främst genom urin och avföring men även genom solning i dagsljus. Från början matades han med en liten kopp för han var så svag på att suga sen övergick dem till nappflaska. 10 ml/mat tillfälle första dagen.. 20 ml/var tredje timme andra dagen och 30ml/per tillfälle tredje dagen osv. Som ni kanske vet har bebisar inte större magsäckar än så från början.. Vilket gjorde att han blev mätt och ville inte ta bröstet. Innan varje matningstillfälle prövade jag att amma honom.. ofta gick de inte alls.. han blev bara arg och skrek. Eftersom mjölken ännu inte runnit till.. han blev så otålig när han inte var van att behöva jobba för maten, den skulle ju bara rinna in i munnen. ;> Men jag ville verkligen amma honom så vid varje matningstillfälle pumpade jag för att stimulera så att mjölken skulle komma igång. Såå jag förstod ju varför han blev frusterad.. kom ju inte mycket mjölk från början.
Vi var på BB i 6 dagar..under hela den tiden fick vår lilla grabb stödmatning och de tog blodprov varje dag för att hålla koll på bilirubinvärdet. Värdet gick lite upp och ner.. men han låg under solningsgränsen. Jag fascinerades av hur duktiga barmorskorna var på att ta proverna.. sticka i hans små små vener på handen. Emil var så lugn och duktig när som stack honom.. kan ju bero på sockerlösningen han fick... haha. När bilirubinvärdet äntligen stabiliserats fick vi "tillstånd" att åka hem. SÅÅ SKÖNT men i bakhuvudet var jag ändå orolig för hur de skulle fungera hemma med amningen. De hade i alla fall blivit mycket bättre efter dag 4 då mjölken runnit till. De flesta av personalen tyckte jag mycket bra om men jag upplever att de gav SÅÅÅ olika råd. "Du kan göra så här för att han ska suga bättre.. sen kommer nästa och säger att du absolut inte ska göra så"...;) Tur man ändå är trygg och kan ta de vara på de bästa råden som fungerar och lämna de andra.
En natt jobbade en riiiktig babushka.. hon hade många olika åsikter om saker och ting. Man skulle bland annat absolut inte ge barnet napp.. dom får bara fula tänder och måste ha tanställning utav de.. soo you know ;) under hennes 36 år som barnmorska hade hon aldrig rekomenderat napp! Men hon hade ändå lite roliga kommentarer... Tänk på ryskbrytning "Idag dina bröst är som plättar... imorgon dom vara som bomber!!" ;D De hade hon ju rätt i.. haha. Det är sååå skönt att amningen fungerar bra nu. Börja fungera hur bra som helst då vi kom hem så Emil har bara fått ersättning några gånger första veckan och nu helammar jag honom. Han växer och frodas.. på en månaders besöket på BVC vägde han 4250g och var 56 cm lång. Stor killen har börja få kinder och veck. ;D Såå fantiskt och mysigt detta nya liv är! Han är söt även då han skriker..<3
Sovdosen jag fick var två intramuskulära injektioner en med bricanyl och en med morfin men jag sov dock endast två timmar och vaknade sen med värkar var 6:e minut ungefär.. men morfinet hade nog ändå tagit udden av de värsta smärtan. Bricanylen skulle som jag förstod avstanna värkarna.. men de gjorde mig endast supertorr i munnen..biverkningar. Efter en inte alltför skön natt var det dax att ta sig över till förlossningen på morgonen vid ca halv nio. Då gjorde värkarna riktigt ont och jag var tvungen andas igenom dem. Väl på förlossningen väntade de vanliga kontrollerna och nu "vågade" de kolla hur öppen tappen var. Något dom hade unvikit tidigare på grund av vattenavgången. Då hade det endast öppnats 1 cm till.. ynkligt efter en hel natt med värkar. Men eftersom jag ändå var 4 cm öppen fick hon dit en liten scalp-elektrod på Emils huvud för att kunna följa hans hjärtfrekvens. Så fick jag ligga med Ctg-kurvan och ett antibiotika dropp (pga min 39 gradiga feber. Jag hade ingen smärtlindring till första tiden på förlossningsrummet utan andades bara genom värkarna. Vid klockan halv 11 så kopplar barnmorskan på ett värkstimulerande oxycontindropp och hon erbjuder mig smärtlindring. Jag sa att jag gärna tar emot de som erbjuds. När sammandragningarna gick upp i 100 kunde jag inte annat än andas och nypa Tomas hårt i handen. Hon ringde och ordnade så jag skulle få en epidural (ryggmärgsbedövning). Fick inte prova lustgasen i väntan.. hon tyckte väl att jag andades så bra under värkarna...lite synd så här i efterhand tycker jag, hade varit kul att få testa. ;) När jag fick ryggmärgsbedövningen blev de SÅ SKÖNT! Jag kände av att magen blev hård men ingen smärta.. jag kunde äta, prata och skratta och tillochmed dansa tango när värkarna kom..Fantastiskt! Därefter gick de ganska fort jag åt lunch vandrade lite i korridoren och försökte stå upp så mycket som möjligt. Värkarna kändes av men gjorde inte alls speciellt ont. Vid ca 13.30 känner jag att de börjar trycka på.. kändes precis som att jag var riktigt bajsnödig och de gick som inte hålla emot.. ganska obehaglig känsla. Jag förstod att de måste ha hunnit hända något under dom här tre timmarna och de kändes som att jag skulle vilja börja krysta men jag hade ingen aning om hur öppen jag var, gången innan dom kontrollerade så var jag bara öppen 6 cm. Jag ringde på klockan och in kommer en undersköterska. Jag förklarade hur de kändes och att jag trodde att de var krystvärkar men att de inte gjorde speciellt ont utan mer tryckte på ordentligt neråt. Hon sa att Barnmorskan snart hade tänkt komma in för att kontrollera.. Jag bad henne skynda på och be henne komma snarast. ;) Men OJ såååå långa minuter de var innan de kom.. jag hann bli riktigt arg och irriterad. Då BM ääntligen undersöker tappen igen var jag öppen 10 cm och inga kanter kvar.. De var bara att börja krysta! Men hon skulle gå iväg igen för att hämta en barnmorskestudent som ville vara med vid förlossningen. De visade sig sen att hon snart var klar med sin VUB och var den person som fick ta mest plats och ansvar vid förlossningen.
Konstigt nog upplevde jag inte alls att de gjorde nå ont till en början.. de gick hur bra som helst och var bara skönt att få krysta. Det kan jag ju tacka EDA:n för. Jag låg på sidan först men upplevde till en början hur man kände att huvudet åkte in igen efter varje krystvärk. Dom drog även här ner på de värkstimulerande droppet konstigt nog.. det medförde då att jag inte kände av krystvärkarna lika starkt och påtagligt. Det kändes mer som att jag fick ta i för min egen kraft när dom sa att jag hade en sammandragning. Efter ca en halvtimme ökades droppet igen och jag kände återigen krystvärkarna. Jag ligger då på rygg för att BM studenten bättre skulle kunna hålla emot då huvudet börja komma fram. Jag krysta totalt ca 1 timme.. låter länge tycker jag..själv så upplevde jag inte alls att de tog så lång tid. Den sista delen av förlossningen var de absolut värsta.. då huvudet stod långt ner och jag inte fick krysta.. då skulle vävnaden få töja ut så man minskar risken för bristningar. FY vad de sved och brände! Hemsk..jag fick bedövningspray men de sved nästan desto mer upplevde jag. När jag återigen fick börja krysta var de riiiktigt jobbigt. Jag sa riktigt uppgivet med stor inlevelse "NEJ, DE GÅR INTE!" Men alla var så bra och uppmuntrande och peppade mig verkligen till att orka med de sista. Jag fick känna på de lilla håriga huvudet och jag fick ny kraft. Efter några krystvärkar till kom huvudet ut och värken därefter gled kroppen ut. Tårarna rann..smärtan försvann. Jag frågade på en gång "VAD blev de?!" Svaret blev snart ska du få se.. medans de torkade av honom. Jobbiga sekunder.. jag ville ju veta på en gång .. sen får jag vår lilla son upp på min mage. En cool kille som knappt hade nå förändrade hjärtljud under förloppet! En underbar skapelse på 3565 g och 54 cm. De var så häftigt att inte veta vem de var som hade gömt sig i magen, bästa överraskningen någonsin! Den 4 Maj 14:26 föddes Emil och två nya föräldrar.
Sen minns jag inte vilken ordning de tog prov från navelsträngen och jag fick krysta ut moderkakan. Blodprovet togs eftersom att jag har en rh-negativ blodgruppp och Tomas är rh-positiv. Tomas klippte så klart navelsträngen som förövrigt hade en knut på sig(!). Allt gick då riktigt bra.. jag hade inte en tanke på bristningar eller klipp när jag krystade. Jag tänkte att de blir som de blir och dom gör de bästa dem kan av situationen. När dom skulle börja kolla hur de såg ut efteråt.. behövdes bara 1 ynka stygn. Helt otroligt.. efter att ha klämt ut ett huvud på 34,5 cm (om jag nu minns rätt). Kroppen är fantastiskt! Tänk att de kommer ut en helt perfekt, unik frisk liten krabat efter ha skapats under 9 (nästan 10 för min del ;) månader. Så tacksam till Herren min Gud!
När vi kommer över på BB sen får vi på en gång veta att Emil är DAT positiv..mer om detta i ett annat inlägg.. detta blev nog så långt. ;D
